2013-10-11
Att ha räddslor....
När jag var 13 år gammal var jag med om en olycka när jag var påväg hem från skolan. Blev påkörd av en buss och klarade mig lindrigt med skadade tänder och stukad fot. Men det har medföljt vissa räddslor jag aldrig själv bearbetat klart. Jag har heller aldrig själv öppnat mig för någon om mina räddslor eftersom jag själv förträngt dom. Men idag fick jag en stor tillbaka blick och det har faktiskt nu gått 11 år sen olyckan inträffade.
Första åren kunde jag fortfarande stå på vägkanten i flera minuter innan jag klarade av att gå över vägen och vara hundra på att det faktiskt inte kom ett fordon på vägen. Och om jag såg att det kom ett fordon klarade jag inte av att gå över även om jag viste att jag igentligen hade hunnit över vägen. Den räddslan har ju släppts mer och mer under åren men trafiken kan fortfarande skrämma mig. Även om jag sitter i en bil och vi möter lastbilar/bussar känner jag mig så fruktansvärt liten jag får en form av panik känsla och kan se en olycka framför mig. Jag har fortfarande inte tagit körkort än och mycket beror på min räddsla för trafiken. Nu är jag 24 år Mamma och har ju som sagt flyttat tillbaka till Gnesta där jag inser att ett körkort är ett måste. Har börjat smått att läsa teori böckerna men bara av att börja läsa kommer räddslan fram mer. Men jag vet att jag måste övervinna dom räddslorna jag faktiskt kan övervinna.
Efter olyckan blev det väldigt många tandläkare besök, med bedövningssprutor, rotfyllningar och utdragna tänder. Gick till tanläkarn ungefär 1 gång i veckan under 1 års tid. Varje kväll dagen innan grät jag mig till sömns, ibland svimma jag och jag mådde alltid illa. Mamma fick aldrig med mig utan att kämpa och det blev alltid svett och tårar. Så när jag blev vuxen nog att kunna styra det själv valde jag så klart att inte gå till tanläkarn. Jag har aldrig övervunnit den räddslan. Men nu kommer jag inte undan längre för ungefär 1 år sen fick jag problem med visdomständer och någon tand till. Så nu är det ett måste! paniken sprider sig och jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. Jag känner mig som 7 år och vill bara gömma mig under täcket igen. Men nu har folktandvården verkligen förstått och lyssnat på min räddsla. Så fick en remiss och nu ska dom söva mig och hjälpa mig att fixa alla mina problem med tänderna. Men även om det känns lättare är jag fortfarande såklart rädd och jag vill bara få bort denna hemska räddsla.
Något jag önska idag är att jag öppnat mig mer om mina räddslor fått hjälp att prata om dom, istället för att bara lägga dom åt sidan. Nu när jag själv har barn önskar jag av hela mitt hjärta att hon slipper ha sånna här fruktasvärda räddslor. Och om hon får det hoppas jag ändå att hon klarar av att öppna sig och kunna hinna bearbeta dom i tid.
//Hannah
Kommentarer
Trackback